Sjönk ner. Långt långt ner. Hur skall jag kunna ta mig upp? Började tänka på dig idag, igen. Saknar dig något så otroligt mycket. Du vet inte ens. Helt för mycket. Har ett stort hål i hjärtat mitt när du är borta. Inget känns rätt mera. Inget är som förrut. Alla vänner jag hade från grunskolan försvann på en dag. Vill ha dig här, kunna berätta allt till dig, veta att du är där. Det dödar mig att vi inte ses varje dag som förrut. Vi talar sällan, det dödar mig också.

 

Läste dina gamla inlägg på din blogg idag. Hittade denna. Som du dedikerat till mig(och dom andra, men speciellt till mig) i slutet av nian. Kan inte sluta lyssna på den och tänka på oss. Du är min bästa vän. Har aldrig kännt mig så fri och mig själv som med dig.